".1!#'1!'*!.&*,! fem åren har jag av förekommen anledning ofta fått frågan om ”vi just nu upplever ett historiskt ögonblick” och nästan alltid tvingats svara att ”jovisst, möjligtvis, men det kan vi inte ännu med säkerhet veta”. Självfallet upplever vi alla att det just nu sker stora och skrämmande saker i vår värld. Knappt hade pandemin ebbat ut innan Putins Ryssland inledde sitt brutala anfall mot Ukraina. Och medan kriget gick in på sitt tredje år gjorde Trump comeback och inledde sin ekonomiska och säkerhetspolitiska gyttjebrottning med hela omvärlden. Men när ett antal ombrytande processer sker samtidigt är det ytterst svårt, ja, i praktik- en omöjligt att förutse deras samfällda effekt på längre sikt. Den ena krisen kan förstärka den andra och leda till verkligt allvarliga konsekvenser. Imperier faller i bitar, lokala börs- krascher får global spridning, etniska motsättningar utmynnar i inbördeskrig och i värsta fall i stormaktskrig. Även det omvända sker. Positiva och förlikande drivkrafter i stormaktspolitiken och världsekonomin kan förstärka varandra och utmynna i fred, välfärd och stabilitet. Eller så neutraliseras effekten av negativa och positiva processer av att de infaller samtidigt, vilket historiskt sett de facto är det som sker oftast. Förändringarna sker vanligtvis så trögt och omärkligt att de flesta inte ens inser vad som pågår. !"#$%!)*/&'".)$.!.* uppkomst och utveckling är ett belysande exempel på hur denna blandning av positiva och negativa processer samverkar och påverkas av tillfälligheter. Även om den västeuropeiska ekonomiska integrationen hade pågått sedan början av 1950-talet kunde ännu ingen i mitten av 1980-talet ana allt det som skulle ske i Europa under åren 1989–1992. När vi vill förklara hur EU kom att grundas i början av 1992 endast en dryg månad efter att Sovjetunionen fallit räcker det inte med att räkna upp ett antal orsaker därtill. Vi borde även beakta deras samverkande effekter och hur de stärktes av ett antal tursamma faktorer, såsom att stormakterna då hade ovanligt omdömesgilla ledare. Tänk er om personligheter som Putin eller Trump då hade varit vid makten. Det råder inget tvivel om att Europeiska unionens nuvarande medlemsländer i dag står inför minst lika stora utmaningar som i slutet av kalla kriget. Då rådde fred i Europa och stormakterna avrustade i gott samförstånd. Nu har Rysslands anfallskrig mot Ukraina pågått i över tre år och EU-länderna måste i snabb takt rusta upp för att stödja ukrainarna och höja sin egen försvarsberedskap. Och inte nog med detta. I slutet av 1980-talet upplevde de västeuropeiska marknadsekonomierna en högkonjunktur som jämnade marken för Tysklands återförening och EU. I dag kämpar de flesta EU-länder med en svag tillväxt som ger näring åt EU-kritiska höger- och vänsterpopulistiska partier. Men som sagt, när geopolitiska och makroekonomiska drivkrafter accelererar kan deras samverkan och kollisioner få överraskande konsekvenser. Ett färskt tecken på detta är Tysklands beslut att upphäva sin skuldbroms för att med hjälp av enorma investeringar stärka sitt försvar och förbättra sina infrastrukturer. Beslutet hade inte varit möjligt utan att Tyskland hade drabbats av ett antal kriser och hot, som alla är förorsakade av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, Förenta staternas labilitet och Kinas industriella uppsving. Tyskland är och förblir EU:s största ekonomi och när den får ny fart kan återverkningarna bli oanat positiva både för unionens konkurrenskraft och inflytande i stormaktspolitiken. 1!,'D#'+!/Z00!#*&0, att de transatlantiska relationerna just nu hotas av handelskrig. Blir det en långvarig konflikt kan den emellertid också få positiva effekter, eftersom den skulle kunna tvinga fram EU:s omvandling till en federativ union. Det finns naturligtvis alternativ till en federation. Men inget av dem kan råda bot på de svagheter som EU:s nuvarande mellanstatliga beslutsprocesser för med sig. EU-länderna har hur som helst klarat sig igenom så många kriser att deras medborgare börjar inse att det kunde ha gått mycket värre. Den kände diplomaten och författaren Max Jakobson betecknade i tiden Finland som de ofullbordade katastrofernas land. Kanske vi borde börja kalla EU för de ofullbordade katastrofernas union. Tänk er om personligheter som Putin eller Trump då hade varit vid makten. De ofullbordade katastrofernas union? -!.#)/'0!).&.1!#Q!J*"<',,"*!%!2%,$"*%3!7%&!I'-,%(4<"*,!1(%7'*,%$'$ 10 !""""
RkJQdWJsaXNoZXIy MjkzNDM=